Kapitel 

Höst 1985 Nacka, Stockholm.

Psykologen säger att han måste glömma det som hände. - Det har gått nästan ett helt år nu säger han. - Du måste gå vidare. Men han förstår inte vad psykologen menar? Hur ska han kunna sudda ut sitt minne? Hur ska han glömma? Han kommer alltid minnas det som de utsatte honom för. Minnas hur de våldtog honom, samtidigt som han var tvungen att se dem i ögonen.
- Om du inte glömmer så blir du aldrig frisk upprepar gubben som ett mantra. .
Men hur ska han kunna sluta tänka på hur de höll upp hans ben och turades om att penetrera och komma i honom? Som elvaåring ska han inte ens veta vad komma i honom betyder. Men det gör han. Han vet.
Hur ska han kunna glömma smärtan, skammen eller deras svarta ögon och skratten? Hur ska han kunna glömma hur dem misshandlat honom så svårt att han hade blivit medvetslös? Om det inte vore för fåglarna och de andra djuren som åt och slickade på honom i hans öppna sår så att han vaknade hade han nog dött.
Bara elva år gammal så kände han hur allt rasade. Hur han ändrades som människa. Hur hatet tog över hela hans kropp. Han som alltid vart glad och sprallig, nu hatade han alla. Alla människor det vill säga. Blott elva år så förstod han att han aldrig skulle bli som alla andra. Aldrig bli frisk. Han var sjuk nu.