Kapitel

08.06.2021

Hon svär för sig själv, sparkar i väggen. Hennes lilla källarlägenhet är bra till det. Hennes väggar är berg. Hur kunde hon vara så klantig att hon åkte tillbaka för att plocka ned kameran när polisen fortfarande var där? Allt annat hade gått som planerat. Kvällen innan hade hon närmat sig psykologen inne på Gute arena. Först hade han inte sett henne. Men efter ett tag hade han sett henne där hon stod i sin tajta känning och röda läppar. När han väl sett henne hade han inte kunnat slita sina blickar ifrån henne. Hon hade sett hur hans gubbiga ögon nästan hade trillat ut ur skallen. Ett flertal gånger var han tvungen att trycka upp sina märkesbågar över den allt för stora näsan med sitt finger. Hon trodde att det berodde på att han blev svettig av alla snuskiga tankar om hur han satt på henne på hans hotellrum gjorde att svetten rann ned på näsan och gjorde den hal. 
Hon hade spelat svår men ändå intresserad. Hon hade sett hur psykologen hade beställt drink på drink för att få självförtroende. Hon hade njutit. Hon älskade att se elaka män bete sig som smågrabbar för att ta sig mod att prata med henne. Kvällen till ära hade hon haft på sig en tajt klänning som inte lämnade mycket över till fantasin. Hon hade kommit på sig själv att säga den klassiska repliken från hennes favoritfilm Ford Fairlane. "Du måste raka dig om du ska den där klänningen - och då menar jag inte benen" med ett leende när hon klädde på sig. Hennes hår hade hon klippt kort för längesedan för att kunna förklä sig och använda peruk. Den här kvällen så hade hon en väldigt mörk och lång peruk. Hon hade förstått att män gillar kvinnor som är mörkhåriga och svåra. De elaka männen vill ha lite motstånd, så en mörk peruk och ett avisande sätt men ändå lite intresserad var receptet - då föll dem i fällan direkt.

När Psykologen väl hade vågat komma fram och prata så var han väldigt berusad. Perfekt tänkte hon. De hade börjat prata och han hade skrutit om sitt jobb som psykolog och alla han hade räddat från en säker död i självmord. Och han hade för säkerhets skull tagit av sig sin vigselring som nästan alla gör när dem är på konferens. Hon visste dock att han var gift. Han var gift sen många år. Han hade tre barn. Två killar och en tjej. Hon hade legat med alla tre. Inte samtidigt. Allt i sin research. Hon hade försökt att förföra hans fru med men misslyckats. 
- Det gör inget att du är gift, jag är inte svartsjuk.
Han visste inte riktigt vad han skulle svara, han såg helt plötsligt lite blek ut och såg sig omkring.
- Jag är inte gift klämde han ur sig.
- Trist, då går jag till någon annan sa hon medans hon smekte honom lätt på låret.
- Varför det?
- Jag vill inte ha problemen som en ogift man ger mig sa hon med ett snävt, spydigt och nedvärderande tonläge.
Hon visste att han snart skulle erkänna att han var gift. Hon kunde typen. Elak man, inte våldsam - men elak. En som fick alla i sin omgivning att känna sig lite sämre. Lite onödig. En som inte hade någon yrkesheder. En som genom alla tider hade lyckats komma undan med all skit han ställt till med. Så många som fått sina liv förstörda efter de vart hos honom. Så att inte få henne dit han vill. Det skulle han aldrig tillåta.
- Jo jag är gift - inte lyckligt gift - men gift sa han och tittade på henne med stora ögon. Hon såg att han skämdes.
- Vad bra! Då går vi. Jag går ut och väntar vid Stranden. Kom dit om tjugofem minuter. Säg till dina vänner att du ska gå för att du känner dig lite för berusad. Kommer du ut innan så försvinner jag fortare än du kan blinka.
- Jag lovar att inte komma för tidigt, värken i sängen eller till mötet sa han med ett självsäkert leende.
Hon hade fått honom precis dit hon ville. Det självsäkra leendet kommer snart var utbytt mot osäkerhet och rädsla, hans ansikte kommer förvridas av smärta. Hon har planerat den här dagen i åratal - men hade aldrig trott att den skulle komma. Men nu hade psykologen Örjan otur att det var just hon som hade haft tomt på körningar igår och att det var hon som stått först i Taxikön när han glad i hågen hade kommit till Visby med flyget för att delta i den årliga psykolog-konferensen som i år gick av stapeln i Visby.

Inne på Gute arena gick Örjan  fram till baren och beställde en öl till - ingen drink tänkte han, då kanske jag får vinballe och inte får upp den. Baren är modern och det står en blandning av föredettingar och hippa bartenders i den. Inredningen påminner lite om en hotellbar. Stilrent med moderna färger, hipp musik som enligt Örjan låter som att man klappar kastrullock mot varandra. Örjan letar upp några av sina vänner för att inte bara stå och hänga i tjugofem minuter. Han hittar några Psykologkollegor som står i ett hörn och diskuterar. Det ser ut som att dem försöker lösa livets sociala frågor genom bibeln. Han går dit och avbryter deras amtal med en skål. Han tittar på klockan. Att klockan kan gå så långsamt. Tjugoen minuter kvar.