Kapitel 

Almedalen, Visby

Klockan är 04:30 när Kriminalinspektör Begat anländer till brottsplatsen med en kopp snutkaffe i handen tillsammans med kollegan Svensson. Begat är trött och sippar på sitt kaffe, han tänder en cigarett, drar några riktigt djupa halsbloss samtidigt som han går igenom det han fått höra i telefonen i huvudet. Hans ögon är röda och mössan sitter lite på sniskan. Begat känner hur han luktar svett och skäms lite för sitt ovårdade intryck.
Han ser en väska som ligger i en stor blodpöl på brottsplatsen, ett öppnat cigarettpaket har ramlat ut i blodet som väskan ligger i, några cigaretter som ramlat ur paketet flyter omkring i blodet. Lite längre bort i Almedalens fuktiga gräs ligger även en plånbok och ett paket kondomer.
Begat är sen sina år som polis i Stockholm ganska luttrad och blir inte äcklad av mycket längre. Han kan såklart känna ett obehag vid kladdiga brottsplatser där grova brott har ägt rum eller där barn är inblandade men han lägger alltid känslorna åt sidan. Om han skulle ha känslorna på när han jobbar så skulle han inte vara en bra polis tänker han.

- Vad vet vi om offret frågar Begat?
- Inget än så länge, han var medvetslös när han hittades säger Svensson och han hade ingen plånbok på sig när han kom fram till sjukhuset.
 

Begat börjar bli otålig och vill så fort som möjligt veta vem offret är för att kunna starta utredningen. Han känner sig lite som sina otåliga kollegor som alltid har för bråttom. Men de första timmarna är det viktigaste - och han måste kunna titta i plånboken och väskan men vill inte gå in innanför avspärrningarna och förstöra brottsplatsen. Det räcker att sjukvårdspersonal och de som hittade offret har vart där, samt den första patrullen. Han vill lämna över en så "ren" Brottsplats som möjligt till kriminalteknikerna, men snart skiter han i det och går in.  Han känner sig trött på många av sina kollegor som alltid har så bråttom. Låt allt ha sin tid. Gör allt i rätt ordning så löser vi brotten brukar han säga när kollegorna vill rusa fram, och nu tänker han på samma sätt som dem. Han blir lite trött på sig själv. Klockan går och nu börjar reportrar från de lokala blaskorna och radiokanalerna komma och han känner sig stressad av att inget veta. Hans telefon ringer - han svarar. Det är Fia från stationen som ringer. Hon berättar att en person har ringt och efterlyst sin Pappa som inte svarar i telefonen. Inringaren har hört att något har hänt på radion och är orolig. Pappans namn är Henrik Örjansson och jobbar som psykolog i Nacka och är i Visby på konferans. 

- Kan vi lugna honom frågor hon?
- Vi vet ingenting ännu säger Begat vänligt men bestämt. Men fråga inringaren om han vet vad hans Pappa har för väska? Samt om han röker?

Begat lägger på luren och går bort från brottsplatsen för att få en lite större vy över Almedalen. Han brukar göra så för att försöka få en uppfattning om vad som hänt på platsen. När man står mitt i så kan man lätt låsa sig vid det som ligger precis framför näsan. Det han ser nu är förstås polisens avspärrningsband och poliserna som vaktar brottsplatsen. Avspärrningsbanden går från muren på huset som ligger i anslutning till Almedalen och förbi hela den stora lekplatsen fram mot slutet av Parkens hotell. Även gångbanan som går förbi området är avspärrad. Begat tänker att de borde spärra av hela Almedalen för att försöka säkra så mycket spår som möjligt. Han går tillbaka och säger till ordningspoliserna att utöka avspärrningarna och påbörja dörrknackning i området - sen går han tillbaka för att kunna se ut över Almedalen. Han knackar på hos Gute arena som är Gotland och Visbys skrytbygge som är ett evenemangskomplex som ligger fint nere i hamnen. Han undrar om han kan få gå upp en trappa så att han ser mer av Almedalen. En nattvakt släpper in honom och han har många frågor, Begat avisar alla frågor och ber vakten att vara tyst.